En hemlighet jag aldrig vågat dela
20 Februari 2013, 14:50
Det jag nu tänker skriva är något jag aldrig tidigare berättat för en annan människa.
Vad är det för fel på mig?
Den frågan är jag nog inte ensam om att ställa till en själv. Men varför hemsöker denna hemska fråga så många människors sinnen?
Anledningen till att jag ställt den frågan är för att ända sedan jag började i skolan vid 6 års ålder så har människor fryst ut mig, tagit avstånd och kollat på mig med dömande blickar. Under mina 5 första år i skolan hade jag ingen vän, och om jag var med någon så kände jag mig alltid utanför. Hur kommer det sig att ingen ville vara med mig? Varför fick inte jag ha en vän? Ja, varför är en fråga som alltid återkommit i mitt liv.
Min första riktiga vän träffade jag i sexan och är idag min allra bästa vän <3 Hon var den första människan som accepterade mig för den jag är. Men hon bytte skola och jag fick än en gång känna på samma utfrysning som tidigare. Under denna perioden förändrades även min klädstil åt det mer alternativa hållet och då blev blickarna ännu mer dömande. Men jag trivdes med min stil och hade då börjat lära mig att ignorera "åskådarna".
Sen hände det som inte fick hända!
Nu kunde man höra de prata bakom ens rygg. Ord som skabbig och emoäckel, ekade genom korridorerna. Detta raserade min vägg jag murat och det medförde att jag började skolka från lektionerna. Nian var en mardröm i mina ögon.
När jag började gymnasiet så fick jag äntligen vara tillsammans med min bästa vän! Första året gick som en dans, men tyvärr så trivdes inte hon med programmet och hon bytte till en annan skola. Nu återkom ensamheten igen. Men den här gången blev inte mina studier påverkade, jag såg fram emot skolan men jag såg aldrig fram emot att träffa mina kamrater. Även om jag trivdes i skolan så kände jag mig fortfarande utfryst och bortglömd. Jag kände mig osynlig.
Det gör ont att tänka på det som varit då det påminner mig om de stunder då jag satt själv i matsalen eller när jag alltid blev sist vald om vi hade ett grupparbete. Jag frågar mig själv fortfarande idag varför ville ingen vara med mig?
Mitt liv fick en mening när jag träffade Oskar. Efter att vi gått i samma klass i 4 år så märkte han plötsligt av mig. I hans ögon kände jag mig inte transparent längre! Han accepterade mitt alternativa jag och tack vare honom så vågar jag vara mig själv idag <3
Nu sitter jag här med tårar i ögonen och tänker över det jag skrivit. Det jobbigaste just nu är att trycka på knappen "publicera" så att du kan få del av min historia.
För den är en hemlighet jag aldrig vågat dela.
